Swedish Design Award

Information

This article was written on 06 Jan 2017, and is filled under Uncategorized.

Svenskt konstnärskap

När man försöker vaska fram det svenskaste svenska i vårt lands konstskatter så är det konstnärerna runt 1900-talets början och 1900-talets första hälft som dominerar konstscenen. Carl Larsson vet vi alla vem han är, Zorn och Josefsson är tunga konstnärsprofiler från samma period och på den litterära scenen är August Strindberg den ständigt ohotade kungen bland svensk litterär talang. Varför har det blivit så? Varför hävdar sig modern konst så dåligt när det gäller att stå ut i strålkastarljuset och göra sig ett namn? Göra någonting nytt…? Varför lyckas vi inte framavla nya talanger på konsthimmelen? Det verkar som att några konstnärer lagt vantarna på konstnärsepitetet inom svensk konst. Vi har till exempel haft en teater- och konstscen som dominerats av Ekmans samt, Bergenstråle DeGeer och så symbiosen i konstnärinnan tillika konstskolerektorn Marie Louise Ekman De Geer Bergenstråhle. Och så har vi familjen Billgren med far, mor och dotter som nu dominerar konstscenen och även tränger sig in i våra TV-rum. Varför är svenskt konstnärskap så fegt att de lämnar walk over till enstaka dominanta namn? Är bristen på konstnärlig talang så skriande i Sverige att vi bara kan vaska fram ett par tre familjegrenar med konstnärligt DNA? Är konst-Sverige så fattigt? För att svara på den frågan kanske man först och främst behöver svara på frågan: Vad är konst? Passande nog har konstprofessorn och konstnären Ernst Billgren skrivit en bok med just den titeln – men – här tar vi oss friheten att svara utifrån våra egna värderingar och syn på saken, ofärgade av det svenska konstnärskapets diktat.

Vad är konst? Är konst dekoration? Ett politiskt ställningstagande? En provokation? En illusion? Eller allt det och mycket därtill? Så är det naturligtvis. Idag domineras konstskolor världen över av vänsterliberala strömningar vilket begränsar det konstnärliga uttrycket. Konst skall inte skriva någon på näsan. Konst skall sätta ord på konstnärens världsbild, ge konstnärens syn på världen för att betraktaren ska kunna jämföra med sin egen. Konst ska inte tvinga sig på betraktaren. Såvida konsten inte har just det uppdraget – men då är det inte längre konst utan propaganda.

Kanske svenskhetens lite lagom inställning till alltings existens är vad som begränsar den konstnärliga rösten hos det svenska konstnärskapet. Kanske lagom står i vägen för passionerade uttryck. Konst kräver passion. En konstnär målar och skapar med sin själ som insats – för det krävs passion. Man offrar inte sin själ om man inte älskar passionerat, om man inte tror att budskapet ska erövra världen. Saknar man denna passion och framlever sitt lite lagom liv så är man en glad amatör – inte en konstnär. Därför brister konstnärsscenen när det gäller framfödandet av ny talang på konstens arena därför att lite lagom – saknar kraften som krävs för att bära fram stora konstverk.